Vintergatans skönhet föll över oss i all sin kraft. Tillsammans, min man och jag. Och nu, nu tar vardagskärleken över igen. Och skogen står tät runt mig. Var är jag egentligen? Vart var det jag skulle? Det brusar i öronen, synfältet blir smalt och suddigt. Jag glömmer och glömmer, kan liksom inte hålla en tanke i huvudet. Det känns som två parallella liv, det ena vanliga som springer framåt i våldsam fart eller lunkar l.

Här blir det inte många inlägg. Det blir tyvärr helt enkelt bortprioriterat i livet just nu, trots att jag vill blogga. Jag ligger nog lågt med inlägg ett tag, men kanske vaknar till senare. Bloggen har ju gett mig så mycket trevligt, vänner t ex att jag inte riktigt vill lägga ner den helt riktigt ännu. Hoppas att vi hörs igen på ett eller annat sätt! Lördag 25 april 2015.

Han sa; jag är tröttare. Hon sa; jag vet inte om jag fixar detta mer. Han sa; låt bli. Hon sa; jag tror jag flyttar. Han sa; vartdå? Hon sa; ja, kanske fast inte än. Han sa; när? Hon sa; sen. Hon sa; fast först flyttar jag bara till Wordpress. Han sa; får jag komma och hälsa på. Hon sa; ja, så ofta du vill! Tisdag 27 september 2016. Tänkte att jag skulle kunna skriva det på mitt cv. Ha, cv! Kan bara hoppas att han var på samma.

Första gången jag steg in på Nordic såg jag ett gäng tjejer hänga i räcken och dra sig upp på ett snyggt gymnastiskt sätt. De liksom bara flög upp. Bara så ni förstår min bakgrund. Och för att ge er som kämpar hopp. Länkar till det här inlägget.

Såna som alltid är välkammade, pressveckade och ute i god tid. Speciellt som idag när man har en tid att passa. Dessutom tror jag inte ordentliga människor skulle åka runt med en hel gräddtårta i knät. Det tror jag faktiskt inte. Mörkt, fuktigt och .