Nu är nya sidan klar så nu flyttar vi! Spännande å se om ni vill följa med mig dit. Och så var det de där med adressen då. Karina har engagerat sig stort och brainstormat förslag högt och lågt på facebook. Tack gumman men jag tog ett eget namn. Ett namn som betyder mycket i mitt hjärta och som jag blir glad över. Ett namn jag inte kommit på själv, men som ÄR mig. Blurpan är ett namn min mamma gav mig när jag var liten.

Me, Myself and I! Just nu med en touch av . Thailand? Bloggar och bjuder på lite bilder ur vår vardag. En vardag fylld med vänner, höst, sol och alldeles för lite tid över att blogga . Måndag, oktober 14, 2013. Har bara tusen smågrejer kvar att packa och tänka på. Fredag, mars 15, 2013. Jag hinner ju aldrig! Full fart mot helgen! Länkar till det här inlägget. Onsdag, mars 13, 2013.

En småbarnsmammas liv och leverne i förorten. Samma blogg - ny adress. Jag har i alla fall äntligen fått åka Balder på Liseberg! Bra träning för herr N. Nyttigt för honom att öva på att begränsa impulsen av omedelbar behovstillfredställelse. Vi tog också tillsammans med fam N en tur till Falkenberg och fam B! Så nice att träf.

En kär vän till mig LillaIngrid som jag har nämnt i tidigare inlägg. Hon tipsade om en man som sökte livsberättelser från människor som kommit ur missburket. Så jag kastade mig över upgiften och slängde ihop känslor, tankar och ord. Detta är tänkt att OM det kommer med förstås vara med i en bibel. Ingrid Lunderquist tipsade mig att skriva till dig. Åren hade gått sen han bodde där.

Jag har inte varit aktiv på den här bloggen på länge, kika in till Punkslöjd. Där händer det lite mer. Att skruva isär symaskinen och börja meka vid den här tiden, var sådär smart. I helgen öppnar vi upp vårt konstnärskollektiv för att ha Loppis. Jag tar med mig det mesta från min Bloppis. Jag hoppas vi ses på Pilgatan 13 mellan kl 12 and 15! Fredag 22 april 2011.

Vad gör man med alla fina kläder? Många kläder har fortfarande etiketten kvar.

De senaste två dagarna har jag känt mig lite låg - med rätta tycker jag - eftersom den ovälkomna cancern har återvänt i en kär väns liv. Önskade i morse att det bara varit en dröm - hur mycket känns det inte då för henne? Livet stannar upp och än en gång måste jag låta tacksamheten ta över. Jag är inte garanterad något - men har fått så mycket. Än så länge är jag och min familj friska - om hur det är imorgon eller nästa år vet jag inget.