Vi är tyvärr ett av dem paren som har drabbats av infertilitet. Vi försökte och vi väntade och väntade. Drygt två år har nu gått av väntan och längtan. 2 år och 3 månader senare. Mina vänner trodde att jag var inne i någon chock då jag mådde så extremt bra! Men här.

Hej på er som fortfarande läser här! Jag har blåst liv i min andra blogg och det är även där jag kommer att fortsätta att blogga om min graviditet. I den bloggen är jag inte heller anonym. Ser ingen anledning till att vara det längre.

Ja, ur led är verkligen tiden. Jag om nån brukar säga att tiden går så fort. Att man inte hinner fatta att man är ett år äldre innan man fyller år på nytt. Eller att det känns som om det bara är måndag och fredag i veckorna. Jag brukar verkligen tycka så. Nu sniglar sig tiden fram och det känns som om det är evigheter sedan plusset på stickan. Fast det ju bara är en dryg vecka som gått. Länkar till det här inlägget.

Om barnlöshet, adoption, väntan och längtan. Om glädje, förväntan, frustration, ilska och sorg. Om att befinna sig i en omgivning som aldrig kommer kunna förstå. Tack alla, som troget tittar in. Och förlåt för att jag lämnade er hängande - det var verkligen inte min mening men herrejösses så trött jag är! Men nu ska ju jag inte tala om för er trogna läsare vad ni ska tycka är intressant att läsa.