Life is a tiny itsy bitsy bit like film noir. Jag har inte haft lust att blogga på länge, inte ens vid de halvhjärtade försöken jag flikat in då och då. Förr var det definitivt en ventil, jag kunde ordbajsa ut vad som helst här och på sitt sätt hade det en terapeutisk effekt. Ugh, släpper det ämnet. Får se sen imorgon när det är över. Jag vände på mitt liv för 1 år sedan, då jag fick.

Från den frusna sjukhussängen; fortfarande inlagd på lpt. Ledde till en resa på både iva. Sedan psyk och lpt sedan den 26 oktober. Och läget är i princip likadant även idag. fantastiskt fint att vara hemma med mina katter och mitt hem. Men också skrämmande att jag ska fucka upp det. Har sovit bort 1 dygn.

Ensam,sorglig,kärlekstom,maskrosbarn,överlevare som inte vill leva. Jag har ju äntligen hittat medicin som stabiliserar lite mitt mående. Jag blir inte lika euforisk,men ändå finns dom känslorna där,jag är uppe i varv,men ändå inte lika mycket. känns lite som orgasm som är på väg,men avstannar precis innan,typ. Det var ett tag sen jag skrev. Ett avslut, men .