Ge mig nåt att drömma om, vi kommer aldrig bli som dom. Att vakna en måndag, snooza några gånger och sakna det där ljudet när någon prasslar med presentpapper och snören, skramlar med kaffekoppar, försöker smyga fastän vi vet att jag bara låtsas sova och vakna till ljudet av. Att vakna en måndag, ett år äldre och trött, så himla trött. Låter lite fel när jag säger det högt till någon som undrar hur mycket jag fyller.

En bärselspromenad om dagen ger glad bebis. Han är inte så sugen på att sova så ofta på dagarna. Så vid lunch tar vi en bärselepromenad och tittar på träd. Ganska då bra detta med föräldrsledig. Bara så länge det finns stjärnor över oss. Nu känns det så fint! 12 augusti, 2013.

Vi har aldrig kommit särskilt bra överrens du och jag. Men för första gången börjar jag förstå, uppskatta dig och den otroligt vackra årstid som du faktiskt är. Hoppas du blir kvar länge. Från djupaste misär och ångest till att hoppa jämfota under stjärnorna av lycka. Min tendens att svänga från högt till lågt till högt är tröttsam och fantastisk på samma gång.

Pour ceux qui sont malades par mer calme. Somliga dagar är jag nyfödd och mitt huvud fortfarande ömtåligt, den tunna bindväven som enda skydd mot omvärlden, det hårda ljuset. En fontanell som aldrig riktigt stängdes, två hjässben som aldrig förenades. Jag kan känna den med högerhandens fingrar, en rombformad svaghet. I uppslagsboken kan man läsa att ordet fontanell heter fontana på italienska, det betyder källa eller brunn -. Det är inte farligt alls.