Men det var allt annat än pinsamt tyst. Vi pratade ikapp om allt vi har missat i varandras liv, satt runt en lägereld och mös, satt framför en kakelugn och mös. Vi gick en promenad upp till fortet som låg längre upp på berget och allt var bara så fantastiskt underbart fint. Att ha fått dela det här 1,5 dygnet med dessa människor är guld värt för mig. Jag är så jäkla glad att jag har fått varit, och fortfarande är, en del av detta. Länkar till det här inlägget.

Fick för mig att läsa igenom min gamla blogg och det slutade med många fina minnen. Nu bor jag i Göteborg, pluggar något som jag länge trott varit rätt, är ordförande för den kyrkliga föreningen som jag länge engagerat mig i. Tänk vilken framtidskris jag hade innan studenten. Nu har jag lärt mig att allt löser sig tillslut. Lite mer lugn över Linnéa Karlssons liv helt enkelt. Just me and my life.

458 inlägg senare och jag känner mig faktiskt inte riktigt som om fintterfikkan är det namnet som jag går under längre. Den osäkra, osjälvständiga, desperata, fnittriga flicka är nästan borta. Jag har liksom vuxit ur den dräkten. Och därför hade jag tänkt att jag skulle byta till en ny blogg och lämna mitt liv som flicka och trä in i en lite mer vuxen dräkt, för fasen jag fyller ju snar arton! Okej jag kan aldrig sluta med mitt fnitter. Detta är en film .