En kvinna med dubbeldiagnos, två tragedier med död och sorg, en älskad lillebror, underbar sambo och två underbara små monster, behandlingar och blandade dagar. Det är en blogg om liv and död, då and nu. Vi traskar på, sakta men säkert. Tiden står för det mesta still just nu, den går inte bakåt och inte vidare framåt heller. Men för varje dag som går går dagen framåt som fortsätter på samma väg. Jag hat senaste tiden haft ett sug dock, det kommer och går främst efter att den lilla blå nästan dog.

För två år sen gjorde jag si och så vid alla. Minnena, smärtan, väntan. Allt sen mamma ringde mig lite över två på natten. Jag minns det så väl. Hur jag satt uppe hela natten för att ta tåget in lite över sex på morgonen,. Hur positiv jag var till en början, när han låg där, med alla apparater. Pipandes och jag försökte peppa honom att detta skulle han klara.