Om att vänta ett barn -. Det här blir det sista inlägget på den här bloggen. I alla fall ifrån mig. Graviditeten är över och ett nytt litet liv har kommit till världen, och då passar det väl bra med en ny blogg också? Ut med det gamla, in med det nya så att säga. Så hädanefter kommer man kunna följa Myran här. VARFÖR kommer Myran inte ut? Då kände jag att vattnet gick.

Nu har vi flyttat till ny adress. Nu låser vi bloggen, hänger du med? Här var det tomt. Bullen är inte hemlig längre, hon heter Elsa och är helt ohemlig. Bloggen startade jag tidigt i graviditeten, därav namnet. Nu har vi flyttat till ny adress. Kiruna - here i come! .

På att hur jag än gör så går jag knappt ner ett gram. På att känna mig så ensam om dagarna. På alla alla satans grejer som inte lyckas hitta sin plats här hemma. På parasithelvetet som gör att inget känns rent. På att bo i lägenhet. På att det ska vara så jäkla svårt att komma sig ut om dagarna. På att det blåser så fort solen strålar.

Jag har nog världens snällaste bäbis. Hur många bäbisar sover hela nätterna från början? Jag måste ju väcka honom för att ge honom mat, och han är inte lättväckt kan jag säga. På måndag kommer bvc på hembesök. Idag blir det en tur till katrineholm och Rasmus ska få träffa mormor, moster och lillkusin för första gången, spännande.

Hej kära bloggen och fina läsare! Nu var det länge sedan mitt senaste inlägg och mycket har hänt sedan sist. Ni är fortfarande flera som är inne här dagligen och därför känner jag mig skyldig att berätta att jag och Lea lever och mår bra. Jag tänker inte gå in på några detaljer om varför det blev som det blev, jag vet knappt själv. Veckan efter tar jag le.

Ida, Hugo och Amandas blogg. Barnen tycker att det är riktigt härligt med sommarlov. God jul önskar vi er alla! Amanda ställer upp som modell då bloggen behöver ett fräscht inlägg! En klassisk rätt bestående av blå hjärnsubstans, bläckfisk och pressade stortår. Serveras fördelaktigast med ett glas färskt blod. Hugo säger TACK till lekterapin på Skellefteå Lasarett för fribiljetten. Då får man äta lite godis.

Har funderat långt om länge nu. Har inte haft behovet av att blogga och skriva av mig på samma sätt sista året som jag hade förut. När jag började skriva här hade jag så mycket tankar att reda ut, så mycket känslor som sprängde i min kropp och som jag av någon anledning fick bättre ordning på när jag satte ord på dem. För mig blev skrivandet en livlina, något som jag visste hjälpte mig en aning när jag befann mig i djupet och inte kunde ana ytan ovanför mig. Om 60 år kanske .