Sunday, January 02, 2005. Ah, the soon to be dead can be such fun. But imagine my disappointment when I met one of your creations today.

På löven, stilla döda. Vinden sliter i ditt hår. Det vackraste, det röda. Kylan biter mot din kind. Så dina tårar blir till is. Så kan jag också vandra. Som skrattar åt det mesta. Nog möts vi under lyktan. Den enda i vår stad. Sen vandrar vi och visslar. Vi rör ej vid varandra. Ej kysser jag din mun. En blick emot den andre. Men tillslut ett skydd vi söker. För allt det regn som faller.

Jag kan rätta till det genom att skriva att det aldrig var min mening att göra något sådant. Men samtidigt så kan jag också göra misstag. Tänkte fråga om det jag skrev i förra Nej-program inlägget, om det gjorde någon skillnad för er? Har ni provat några av tipsen. Vore väldigt tacksam om ni vill dela med er om era tankar, om det går bra och om det går dåligt. Va alltid er själva och stå upp för den du är.

Den här bloggen har varit ganska död hittills. Det är faktiskt inget som någon av oss hade önskat. Precis som för så många av oss som lider av psykisk ohälsa har tiden efter jul och påsk varit extra jobbig för oss. Jag hoppas att ni orkar leva med oss ännu, trots att vi kämpar på med vårt. Vi är så nära, och ändå så långt borta. Så räkna med oss, är ni snälla, också när vi inte är på topp. För på topp är man bara inte alla dagar.