Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna! Älskade unge på din elvaårsdag. Vi saknar dig och vi älskar dig. Med all kälek som finns i mitt hjärta. Måndagen den 20 februari 2012. Jag älskar dem så - genom allt som de är. Och min nya storfamilj - älskade J. och hans tre barn, de är kärleken och tillsammans bygger vi långsamt och grundligt en ny tid, ett nytt liv att dela och ta hand om.

Det har varit en lång höst och vinter och det enda värt att skriva om är GO Bands tre spelningar under hösten, i september på Hjärtums IS jubileum, i november på Västra Tunhems Bygdegårdsförening och i december hos Friluftsfrämjandet i Ljungskile på deras jubileum. Bandet var nog lika bra som i Hjärtum men det var inte publiken. Men det rekord som slogs var i det få antal låtar vi spelade, för det första var det väldigt mycket gratulationer och tacktal så vi fick minsk.

Här ligger vi i träda. Men absolut inte i reality! Jag har bara gjort så mycket kul på sistone att jag inte haft tid eller ork att redogöra för mina festligheter. Mkt tråkigt för eder, tappra kanske obefintliga bloggläsare. Och, jag kan faktiskt erkänna att jag exercerar en del nowadays och hur kul är det att läsa om egentligen? För mig är det egentligen skitkul, och jag är ju egentliegn min största läsare, men jag får prioritera. JAG SER INTE ENS PÅ TV nuförtiden? Och kanske en sko.

Så här glad är man när man får sitta i pappas knä och titta på Teletubbies. Theo är märkligt förtjust i vår Ergo Rapido dammsugare. Han blir helt exalterad när den sätts på och sveper över golvet. När han åker i sin gåstol så ska han hela tiden dit och pilla på den.

Hejdå, ut och letar vårtecken. Hua, det är mycket som händer både på jobbet och här hemma. Fullt upp på jobbet med nytt material som ska upp på hemsidan, telefonerna ringer för fullt och det ska planeras inför TUR-mässan i Göteborg. Därför kommer bloggen att ta en paus på obestämd tid, förhoppningsvis tillbaka när byggubbarna lämnat Grafikvägen. Håller på att packa resväskan, med vårkläder.

Om hur man tacklar livet efter cancerbeskedet. Jag tror jag kommer dö den här gången. Jag kommer dö, frågan är bara hur lång tid jag får. Talar vi månader eller år? Har den infiltrerat muskeln? Jag är märkligt kall, nästan lugn. Chock? Jag tänker på krukväxterna jag köper. Jag kanske borde sluta med det. För tänk om de dör efter mig; kommer de skapa ett dåligt sa.