This is the story of me Selfish as it may seem This is the glory of me Laughing through all my tears. Var i helvete är vi på väg när det finns människor i vårt samhälle som inte bara tänker SÅ HÄR. Filmerna med min vän i Kanada och innan det är dags att sova läser jag lite ur Astrid Lindgrens samlade verk. Livet är kanske inte så produktivt men helt klart härligt. Och läste en krönika om att trivas med at.

Livet i allmänhet, familjen den lilla. Nu var det måndag igen och ytterligare en vecka har rusat förbi. I helgen har Kim varit hos stödis igen en natt. Det känns verkligen skönt att det fungerar så bra med dem. Och när man kommer och hämtar honom så får man världens leende det värmer verkligen an mammas hjärta. Kan ni kolla in min dotters blogg som hon nyligen har börjat på .

Ännu en gång kan jag konstatera att den här, mer eller mindre, nedlagda bloggen är bra att ha. Vad skulle jag annars göra av all smärta när det känns som om ingen riktigt ser och förstår? Hela min värld har nämligen vänts upp och ner och det har försvårat min situation ytterligare. Om jag inte tar det där steget nu så förlorar jag mig själv.

Vill passa på att önska er som tittar in här en GOD JUL and ETT GOTT NYTT 2010. Jag har efter moget övervägande beslutat att lägga. Ned den här bloggen, i dess nuvarande form. För min egen del kan jag hantera det men. Det gör mig ont när människor i min omgivning. jag har svårt att acceptera det. Kanske jag nu viker ner mig. Det är så, men jag känner att jag på någotvis.

Än finns det hopp för min blogg och kanske kommer jag att ta upp bloggandet inom en sinom tid men jag måste ändå passa på att tacka mina läsare som inte har gett upp hoppet om mig ännu utan troget tittar in här ibland och hoppas att jag kanske just idag har något att säga. Har jag slutat att blogga? Tydligen inte. Den slutsatsen som jag har kommit fram till är att mitt syfte med bloggen har absolut förändrats under resans gång, mitt enda och stora syfte som ja.

En blogg om att hantera livet när det inte blev som man hade tänkt sig. Känslan som uppstår när man på den där utekvällen med tjejerna inser att man inte har något gemensamt längre. Man kan inte vara med i samtalet längre för det är inte relevant i mitt liv. Jag har inget att tillföra. Iakttar och känner hur sorgen kommer över mig.

Nu har på många sett jobbiga rosa bandet månaden börjat. Jobbigt för att vi alla påminns om livets skörhet och allt. För tyvärr så innebär cancer allt för ofta. Och de fall där man överlever så är man för alltid. Påverkad, och lever i ett skräck för ett återfall. Men oktober månad och rosa bandet är så mycket mer. För utan all forskning och medicinska framsteg så skulle. Cancervården inte vara lika framgångsrik.

Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka.