Cornelius satt vid Marias grav. Tänkte sakta och omständligt som vanligt. Inte en människa fanns i närheten. Någon bil vars bromsar gnisslade till då och då hördes, en mås skrek till och några duvor sprang omkring framför honom, utförde sin kurtis utan att begripa varför. Klockan var mycket, men folktomt var det.

Om man vill någon något, vill man gärna prata med honom eller henne. Eller hur? Jag vill en organisation något. De har, mot min vilja, tvingat mig att använda en femtiolapp på något jag inte ville. Vi betalar inte tillbaka, sa de. Det är emot våra regler. Jag vill enligt det jag skickade in, svarade jag. Det är emot våra regler, svarade de. Och vi betalar inte tillbaka. Era regler, svarade jag, kan ni stoppa upp någonstans. Så är det då dag.