This blog contains a gun, a bomb, very large knife and loads of drugs.

Har haft besök av cool babysis and family senaste dagarna. vi har hängt på hotell och även varit lite kulturella. Igår va vi ut å gick jag å hon. jag i skor från adidas jacka och senapsgula byxor från cos och solisar från en vintagebutik vid vårt hus. och hon där, hon är en stjärna. Per halva jennie och jag.

Miten sen ny sit sanois. Ainiijoo lukion eka vuos vähemmä kunnial läpi mut läpi sentään. Taisiis ei missään oikeis mestois oo niitä kameroita. Ne luo heti sellasen kakkapökäleen jos niit on. Joo ja meil on kaks koiraa kans nykyä, siis Tuohikotissa.

Är det möjligt att tvåsamhet kan kännas ensammare än vad ensamhet gör? Får man erkänna att man är ensam även fast man har någon, får man säga att man är sårad även om man är älskad och älskar tillbaks, får man vara ledsen när man egentligen borde vara glad? Får man vara olycklig när man enligt alla andra borde vara lyckligast i världen. Hur är det meningen att man ska hantera någon annans känslor när man knappt kan hantera sina egna? Känns som jag målar träd på papper.

Studenten var fin, Hultsfred var fint och livet efter har varit fint. På fredag så åker jag till Storuman och Lappland. Jag kommer nog inte blogga mer men ni kan hitta mig på.

ASSÅ MIN NYA BLOGG HETER VERKLIGENELLEN. Detta blir mitt sista inlägg här. Du har nämligen krångligt så att vissa inte kan läsa de jag skriver. Så nu flyttar jag till verkligenellen. Det har varit en fin tid vi haft tillsammans. Håller på med designen, kan vara lite kaos just nu.

Nu åker jag snart hit, till kanske bästa platsen jag vet. Lovet har börjat fint med brygghäng, chokladkaka, en liten spelning och för lite sömn.

Att falla för någon som redan har fallit för någon annan. Men när det sedan vänder och han faller åt rätt håll. Då blir det genast mycket bättre. I wish that we could give it a go,. See if we could be something. I wish I was your favourite girl,. I wish you thought I was the reason you are in the world. I wish my smile was your favourite kind of smile,. I wish that you needed me,.

En liten del av mig ångrar att jag aldrig gav mig ut på äventyr efter gymnasiet. Ni vet, som så många gör. Ett par månaders planlöst resande, åtminstone, i en avlägsen världsdel. Samtidigt vet jag ju att kapitalet aldrig fanns, eftersom jag hade svårt att hitta ett jobb och därför gick arbetslös i nästan ett halvår. Något eventuellt resesällskap fanns aldrig. Ej heller det rätta modet.