Livets glädjeämnen och stötestenar! Lördag 23 juli 2011. När jag gick till sängs sent igår kväll förfasade jag mig över att minst sjutton oskyldiga människor förlorat livet inne i Oslo och på Utöya. När jag satte på nyheterna i dag har antalet döda stigit till nittioen! Jag kan inte förstå. Jag känner sorg över människans ondska. Det är så oerhört sorgligt! Lördag, juli 23, 2011.

Nu en icke-audiovisuell blogg! Markattan skriver men läser inte för dig längre. Har varit så sugen, velat så länge, som i vilja alltså och vela, glömt både lösenord och allt annat. Testat lite lätt om det här är något för mig igen. Jamen alltså, försöker väl igen då! Lördag 9 juli 2011. Slutet gott, allting gott. Och vad mycket vi har hunnit med förutom att sova och vila och glo in i öppna spisen där brasor förnöjt näst.

Vardagsblogg från en sjukling som kämpar för att bli frisk! Tack till alla som deltog på begravningen och vid minnesstunden! Ingen nämnd och ingen glömd. Begravningen blev vacker och känslosam, och Fonus hade arrangerat alla blommor i kyrkan jättefint. Även minnesstunden var mycket bra ordnad med god förtäring och bra service. Det kom ett samtal .

Knack, knack, hack, hack, hack . Jag kastade mig ur sängen och sprang nerför trappan - helnäck på grund av värmen - och körde fötterna i de fem nummer för stora tofflorna. Slet upp ytterdörren och skulle ge mig ut på gårdsplanen. Borde kanske dra på mig något. Kunde ju bli sedd från vägen. Drog på mig närmsta jacka. Och den synen unnade jag ingen. Slet till mig en ny. Den slutade några centimeter längre ner.

Jag har flyttat hit istället. Jag hoppas att du följer med och läser på mitt nya ställe. Och därför gör jag slut nu. Understundom har det varit trevligt men nu flyttar jag, för jag är trött på att bråka med dig. Jag är trött på att du inte levererar som det så vackert heter nu för tiden. Jag är trött på att du inte vill se samma saker som jag.

Förlåt mig för jag vet icke vad jag gjort. Jag har något jag behöver berätta. Ni vet när man går och bär på en grej som tynger och som tar onödigt med plats i hjärta, hjärna och mage. Jag gjorde en grej i måndags som jag skäms jättemycket för. Det hade varit föga häpnadsväckande om saken jag gjorde var utförd av en snorunge med sydstatarflagga över sängen och som typ avgudar Jean Claude Van Damme. Men att jag gjorde som jag gjorde, det tror jag även var oväntat för er. Jag tycker det börjar bli kallt i k.

Om livet i nöd och lust. Hur kommer det sig, att varje gång vi handlar på det stora möbelvaruhuset och ska plocka saker på hämtlagret, hamnar vi bland hyllorna 32-42? Är det liksom looser-hyllorna, undangömda bakom de andra hyllorna, fattigmanshyllorna där pöbeln samlas? Alla andra. Ni som bor i nordvästra Storstaden vet att det är just så det ser ut. Hur är det möjligt att vi aldrig behöver något från hyllorna 1-31? Upplagd av Familjen Någorlunda. Länkar till det här inlägget.