Jag är på väg ut men har inte bråttom. Jag stannar upp en stund och njuter av livet, värmen jag känner när jag går runt i vårt hus. Det är människorna som bor här, min familj som skänker mig denna lycka just idag. Nu kan jag fortsätta ut, till resten av världen. Hästar, hästar och mera hästar tar min tid , därav frånvaron här på bloggen. Gamla ränder går aldrig ur. Jag bara älskar min nya-gamla matta.

Precis som så många gånger förr tänker jag att jag ska börja igen. Jag lovar inget åt någon, allra minst mig själv, men jag ska försöka. Mest för att det är så mycket som glöms bort, som aldrig blir dokumenterat. Nu är ju ett helt år borta här. Ett år av barnens liv som jag varit usel på att ens fotografera. Jag ska inte ens försöka skriva ikapp. Allt kommer att gå bra. Nu är jag mitt i ett par .

En övergiven blogg ger mig alltid lite tråkighetskänslor och jag vill pallra mig iväg fort! Ska man ha en blogg så ska man väl sköta om den också, och inte bara överge den som en liten sommarkatt. Fy Lotta, fy! Jag är nu ingen supermegaintresserad bloggare bara. Kanske det i grund botten handlar om att jag inte tycker om att andra läser mina texter. Vilket man nu i och för sig har fått komma över efter x-antal år på universitetet.