Det är mina minnen, mina känslor, mina demoner då som nu. Jag kommer aldrig förlåta men försöker försonas med de erfarenheter som ni gett mig mot min vilja. Idag kom det där jag fruktat. Det där samtalet på riktigt med min lille son. Det sitter en äldre man på pool kanten, han kastat boll med min son som svara direkt på uppmärksamheten och glatt kastar tillbaka.

Utbildningen jag alltid har drömt om att gå, där går jag nu. Jag har flyttat till en ny stad, redo att utforskas och förälska sej i. Piller som ska göra livet lite enklare, och ge en möjlighet att klättra upp på toppen av världen igen. Åtminstone borde jag inte ligga i min säng för andra dagen i rad och gråta. Att aldrig få platsa in. Att alltid känna sej annorlunda.

En ung kvinnas vardag med PTSD från incestövergrepp i barndomen. Mina föräldrar är på många sätt fantastiska föräldrar och jag tror mest att det inte har sjunkit in, precis som för mig. Vill inte tänka på vilken ångest dom troligtvis känner inför måndag. Jag tror det kommer bli bra, kanske kommer vi varandra närmare och kanske jag och mina föräldrar kan hjälpa varandra att komma närmare våra känslor. Kanske inte, only time will tell. Även om det är den 10 juni det verkligen gäller! .