Här kan du läsa om mig. När jag är fru, mamma och kvinna. Min vardag, mina tankar och idéer och mycket annat. Vem is still här? Ja, det kan jag ju fråga mig.

En blogg om livets ocensurerade vedermödor. D och jag skulle försöka oss på att gå ut med soporna för en stund sedan. Dom har liksom blivit kvar på köksgolvet hela dagen, dels för att det spöregnat hela dagen, dels för att jag ville undvika att gå förbi rökartanten, som för andra dagen i rad försökt låna pengar av mig. Länkar till det här inlägget. Fy på sig, Önos.

Och så har jag hållt hennes hand för sista gången. Hon kramade inte längre min hand tillbaka. Den som trodde att man vänjer sig. Det blir bara värre och värre för varje gång. Det gör bara mer och mer ont. Och det känns så ofantligt tomt. Jag vill inte gå på den fjärde begravningen i år. Den fjärde på ett halvår.

Det trodde jag inte för det var -9 grader när jag gick och la mej. På förmiddagen idag var det solsken och drygt 5 grader varmt ändå hann inte all snö smälta innan det kom mer. Var detta verkligen nödvändigt? Nu är det faktiskt -7grader! Renée håller järnkoll på alla webbshoppar som säl.

Du skulle fyllt 39 år. Men det blev inte så. Nu tänder vi ljus istället. Och äter popcorn och gråter. Och så får det bli. Ge och ta men inte mig. Solen har återkommit och skäms inte att lysa igenom de skitiga kontorsfönstren och avslöja. Dammet på skrivbordet och mitt bleka ansikte. När januarisolen känns som en fiende som blottar alla ens skavanker - utan nåd.