Det händer flera gånger i veckan. Jag vet att jag tjatar. Om hur vackert det är. Om ståpäls och glimrande morgonljus. Men jag kan inte få nog. Av detta liv som lever med mig. Kryper in under skinnet på mig och gör mig mållös. På jobbet, mitt i veckan. När Etienne och Benjamin, byggaren och målaren, skrattar utanför mitt kontorsfönster och livet ger mig en rak höger och jag inser att JAG är HÄR. Jag bygger min alldeles egen dröm.

Det är blandade känslor över att lämna paradiset. Vi längtar hem, något enormt, efter människorna och allt sånt där. Nu väntar 19h flygning och 8h väntan däremellan. Hörs och ses, eventuellt på espresso house, är sjukt sugen på is-chai. How we get by 3. Tandborsten kallar, vi hörs! .

Söta Olivia flydde fältet när telefonen var ur laddning, när hon fann endast ett värmeljus och när hennes ende vän, molle, hennes katt, lämnade henne. Bäcksvart i hela området och sedan fann vi intresset att glo på ambulansen som inte hittade rätt hus utanför. Åh moa, du har typ vunnit mitt hjärta. Han är bra allt knepig.