Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska skriva ett cyniskt sant inlägg om detta eller ett ocyniskt sant. Kärlek är naturligtvis den sinnessjuka besattheten man kan känna av en människa. När man tror man på allvar blivit knäpp för att man inte kan tänka på något annan än den. Och man ser den överallt. Och man tror man ska dö om man inte får vara med den jämt. Och man tillochmed kan längta efter den undertiden som man träffar den. Att ge bort den godaste delen av mackan.

Vissa av er kanske blir lite ledsna nu, andra glada men de flesta bryr sig nog inte särskilt mycket alls. Drar nämligen sin sista suck. Den har länge hostat och rosslat och haltat och haft utslag, men nu är det alltså dags för min alldeles egna blogg att gå i graven.