Har ett hjerta i handen redo att kasta på nästa pojke som passerar. å lite sånt annat stuff. Sen ska jag återvända och se. eventuellt sluta vifta med högerhanden. Jag grät även när skulle sövas kom jag på. pga man kan dö av narkos. Läkaren med allvarliga rösten sa då när allt var att jag måste ha mina stödstrumpor i minst ett år. vi ska ha telefonmöte om tio dagar. jag väntar med öppen tå-skor tills dess. köpte istället skor med stängd tå och 13 cm klack.

Så det får bli vad det blir. Varje gång jag vrider ur en disktrasa tänker jag på Gustav. Varje gång jag plingar när jag sitter på bussen tänker jag på Nesrin. Det har de absolut ingen aning om.

We are the Lohrers and we come in peace. We also now come in a convenient six pack. Saturday, April 25, 2009. My top gifts that God has given me are giving and serving. And I feel filled up and joyFULL when I use my gifts.

Det är inte lätt, men det ska det inte vara heller.